... boken "Stil & Politik" av det omaka paret Göran Greiger och Barbro Hedvall.
Han, chefredaktör för Dala-Demokraten, före detta dansbandsmusiker, med en stark förankring i arbetarrörelsen och totalt ointresserad av kläder. Hon, totalt intresserad av allt som har med mode att göra sen barnsben, journalist och ledarskribent på DN med vänsterliberala åsikter. Detta par har alltså tillsammans skrivit en samling kåserier om politik, politiker och stil. Som författarna själva uttrycker det, "Budskapet sitter i kläderna. Inte bara förstås, men också. ... Vi tänker inte alltid på hur en politiker signalerar vem han eller hon är eller vill vara med sin klädstil. Ändå kan vi lätt identifiera en politikers tillhörighet utifrån hans eller hennes klädstil."
Som politisk färg är svart omöjlig enligt författarna. Italienske diktatorn Mussolini klädde sig och sina anhängare i svarta skjortor, svart blev alltså fascismens färg. Det sitter i än idag. Vitt är också en färg som man knappast ser några politiker klädda i. Undantag för Mona Sahlins vita oskuldsfulla blus på presskonferansen efter Tobleroneaffären.
Boken består inte bara av iakttagelser av vad politiker har på sig utan om mode och politik i en vidare bemärkelse. I Göran Greiders fall handlar det mycket om klassanalys och konsumtionskritik med slit-och-släng-kultur och miljöpåverkan. Han ger också en inblick i sin egna garderob som består av hans numera karaktäristiska svarta t-tröjor, skogshuggarskjortor och mjukisbrallor. Greider berättar också att han ibland får brev från upprörda människor som tycker att han skämmer ut sig med sin slafsiga klädstil men det är inget han bryr sig om. Han lever under mottot att "klä mig som jag vill och som min kropp tillåter."
Barbro Hedvall å sin sida har ett livslångt modeintresse i bagaget. Hon vet allt om snitten på kavajer och var Maud Olofsson har köpt sina halsdukar. Hon för också in andra tankegångar än klassperspektivet till exempel manligt kontra kvinnligt. Hon minns hur uppseendeväckande det var när Birgitta Dahl på 70-talet bar långbyxor i riksdagen, trots att den kvinnliga byxan slagit igenom för länge sedan. Att kvinnliga politiker idag har fler valmöjligheter när det gäller klädseln än sina manliga kollegor, har både för- och nackdelar skriver Hedvall. Den kvinnliga politikerna syns automatiskt bättre, men blir samtidigt hårdare bedömd. Se bara hur den hårda bevakningen av Hillary Clintons klädstil under den amerikanska primärvalskampanjen. När Mrs Clinton avböjt att medverka i Vogue av rädsla för att framstå som alltför feminin blev hon uppläxad av tidningens chefredaktör Anna Wintour som svor över att en kvinnlig politiker år 2008 fortfarande måste spela maskulin för att tas på större allvar.
Boken är stundtals mycket underhållande och skrivna av två slipade skribenter. Bokens nackdel är dock att texterna är kort hållna på gränsen till anekdotiska. Det är synd, för att i det knappa utrymmet överskuggar Görans och Barbrors varumärken själva analysen. Solidariske Göran förfasar sig över högerns fåfänga och Barbro viftar med sina pekpinnar.
I det stora hela är detta en rolig bok som funkar utmärkt i hängmattan!
Betyg:
Han, chefredaktör för Dala-Demokraten, före detta dansbandsmusiker, med en stark förankring i arbetarrörelsen och totalt ointresserad av kläder. Hon, totalt intresserad av allt som har med mode att göra sen barnsben, journalist och ledarskribent på DN med vänsterliberala åsikter. Detta par har alltså tillsammans skrivit en samling kåserier om politik, politiker och stil. Som författarna själva uttrycker det, "Budskapet sitter i kläderna. Inte bara förstås, men också. ... Vi tänker inte alltid på hur en politiker signalerar vem han eller hon är eller vill vara med sin klädstil. Ändå kan vi lätt identifiera en politikers tillhörighet utifrån hans eller hennes klädstil."
Som politisk färg är svart omöjlig enligt författarna. Italienske diktatorn Mussolini klädde sig och sina anhängare i svarta skjortor, svart blev alltså fascismens färg. Det sitter i än idag. Vitt är också en färg som man knappast ser några politiker klädda i. Undantag för Mona Sahlins vita oskuldsfulla blus på presskonferansen efter Tobleroneaffären.
Boken består inte bara av iakttagelser av vad politiker har på sig utan om mode och politik i en vidare bemärkelse. I Göran Greiders fall handlar det mycket om klassanalys och konsumtionskritik med slit-och-släng-kultur och miljöpåverkan. Han ger också en inblick i sin egna garderob som består av hans numera karaktäristiska svarta t-tröjor, skogshuggarskjortor och mjukisbrallor. Greider berättar också att han ibland får brev från upprörda människor som tycker att han skämmer ut sig med sin slafsiga klädstil men det är inget han bryr sig om. Han lever under mottot att "klä mig som jag vill och som min kropp tillåter."
Barbro Hedvall å sin sida har ett livslångt modeintresse i bagaget. Hon vet allt om snitten på kavajer och var Maud Olofsson har köpt sina halsdukar. Hon för också in andra tankegångar än klassperspektivet till exempel manligt kontra kvinnligt. Hon minns hur uppseendeväckande det var när Birgitta Dahl på 70-talet bar långbyxor i riksdagen, trots att den kvinnliga byxan slagit igenom för länge sedan. Att kvinnliga politiker idag har fler valmöjligheter när det gäller klädseln än sina manliga kollegor, har både för- och nackdelar skriver Hedvall. Den kvinnliga politikerna syns automatiskt bättre, men blir samtidigt hårdare bedömd. Se bara hur den hårda bevakningen av Hillary Clintons klädstil under den amerikanska primärvalskampanjen. När Mrs Clinton avböjt att medverka i Vogue av rädsla för att framstå som alltför feminin blev hon uppläxad av tidningens chefredaktör Anna Wintour som svor över att en kvinnlig politiker år 2008 fortfarande måste spela maskulin för att tas på större allvar.
Boken är stundtals mycket underhållande och skrivna av två slipade skribenter. Bokens nackdel är dock att texterna är kort hållna på gränsen till anekdotiska. Det är synd, för att i det knappa utrymmet överskuggar Görans och Barbrors varumärken själva analysen. Solidariske Göran förfasar sig över högerns fåfänga och Barbro viftar med sina pekpinnar.
I det stora hela är detta en rolig bok som funkar utmärkt i hängmattan!
Betyg:
VVVVV
Inlägg
![[Valid Atom 1.0]](valid-atom.png "Validate my Atom 1.0 feed")
2 kommentarer:
Kan jag mycket väl tänka mig att läsa!
smultron: gör det!
Skicka en kommentar