Caféet som Gud glömde

Förra helgen var jag som sagt i huvudstaden med mamma, moster Martha och kusinen Hanna för en riktig tjejhelg. Vi lyxade till det med hotellövernattning på Birger Jarl, toppenställe med sköna sängar och god frukostbuffé. På söndagen strosade vi runt på Djurgården i snöstormen. Till slut blev vi alla lite hungriga så efter mycket om och men fastnade vi för denna turistfälla vid Gröna Lund. Vi kände bara för en enkel husmanskost för att mätta våra magar med hyfsade priser.
När vi klev in i denna lokal var det nästan fullsatt men vi hittade två lediga bord som vi började flytta ihop. Stormandes fram till oss kommer då ägaren o börjar veva med armarna o bryta på tyska. Han gastar om att vi inte fick flytta hans bord sådär. Näha, tänkte vi. Varpå han sen ber ett annat par att flytta på sig. Kan tillägga att stackarna inte ens hade ätit klart. Snälla som de var gjorde de det trots våra små protester. Ja, det var ju käckt tänkte vi till slut och satte oss ner vid fönsterbordet.
Jag fastnade för den hemlagade lasangen med sallad. Jag ställer mig i kön för att beställa eftersom det är ett café. Tar min bricka, glas, bestick och servett. Rycker åt mig en kall julmust, säsongens första för mig. Det här blir bra tänkte jag. När det börjar närma sig min tur märker jag av ägarens lätt tyskbrytande stämma som domderar och har sig. Ja, nästa!, ropar han högt och stackaren före mig har knappt hunnit lägga tillbaka sina pengar och stressar bort med böjt huvud. Som om hon precis hade blivit uppläxad av en Hasse Ekman-magister. Jag hade god lust att säga - Heil Hitler med en nazihälsning men lät bli, som tur var. Gestapomannen blängde argt på mig och halvskrek :
- Ja??
jag blev lite stressad och forcerade fram ett
- ja en lasange, tack
Han knappade in summan med bestämda och vana rörelser och tittade på julmusten och sen på mig.
- ja, och så en julmust också, sa jag med en viss tvekan
Han muttrade något på tyska för att sen proklamera summan:
- 98 kr!!
Eftersom jag hade sett på dörren att de tog VISA-kort så sträckte jag med gott mod fram mitt kort och legimitation. Det här går ju bra tänkte jag varpå han gastade:
- Nein, vi tar inget kort under 100 kr
Jag började nervöst fippla ...
- Jaha ... (men då kom jag på den briljanta idén att lägga till en kopp kaffe för att spräcka 100-vallen.)
Kortet togs emot och drogs. Innan jag ens hunnit signera gastade han
- Nästa!!!, så det ekade i hela salen.
Jag gick med böjt huvud från disken till vårat bord. Det första vi kommenterade var ju såklart hans sätt att behandla oss kunder. Vi fnissade lite och mamma svor på att han säkert var österrikare.
Efter ett par minuter serverades lasangen som var rätt okej. Hannas pizza var dock lite kall så moster fick gå och be de värma den ytterligare, Hanna vågade inte. Det förstår jag.
I slutet av måltiden kom jag ju på att jag hade en kopp kaffe att hämta. Sagt och gjort, jag gick med stapplande steg mot disken, haffade tag i en mugg och hällde i kaffe och precis när jag skulle till och vända på klacken skriker österrikaren:
- Betala va!!!
Våra blickar möttes, jag började nästan darra inombords. Stakade fram ett:
- Men det har jag redan betalat ... med flackande blick.
Han bara stirrade på mig med sina ögon och jag pep iväg med blossande kinder. Kände hans brännande blick i nacken.
Då och då under måltiden gick han runt och plockade bort brickor och glas från folk som knappt ätit klart. Det var lite komiskt och vi skrattade gott åt denna behandling av gästerna. En Basil Fawtly ända ut i fingerspetsarna.
Det var ett sådant ställe som vi svenskar aldrig går tillbaka till medans de förtappade själarna som turistar i vår huvudstad går in i tron att det är ett sånt där mysigt och idylliskt café mitt på Djurgården. Tänk så fel de har.