Just nu gråter himlen. Engla finns inte längre och allt pga en psykopatmördare. In i det sista hoppades jag att skitstöveln gömt henne i skogen i ett litet hus där hon fortfarande andades och levde. Många var vi nog som hoppades det. Hennes mamma vägrade att ge upp. Hur kunde detta få ske? Varför råkade Engla och den röda saaben mötas just på den grusade landsvägen? Tänk om cykelhjälmens knäppe hade krånglat, om luften i cykeldäcket pyst sin väg, tänk om den röda saaben fått motorstopp. Hade deras vägar inte korsats då? Frågorna är många och svaren ekar tomma med sin frånvaro. Mina tankar går idag till Engla och hennes nära och kära. Vi andra kan ju påminna oss om hur bräckligt livet kan vara. Det gäller att ta hand om varandra och uppskatta det du har.
Amazing Grace med LeeAnn Rimes
måndag, april 14, 2008
Det ösregnar ute ...
Upplagd av Vera kl. 13:22
Etiketter: Personligt, Samhälle
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Att leva och uppskatta det vi har runt omkring oss, är det viktigaste. Och att tänka, varje dag tänka efter vilken lycka vi ändå kan uppleva. Kram!
anna: Ja verkligen. Det blir lätt så att man bara fokuserar på det negativa och glömmer allt fint som finns. Kram på dig oxå.
Att man ska behöva bli så brutalt påmind om detta faktum...
Jag kan inte annat än skriva under....
Fick ett SMS från en vännina, som jag skickar vidare så här istället.......
Måndagen den 14 april kl 21.00 tänder vi ett ljus i våra fönster för Engla och hennnes familj, skicka det här vidare så att många fönster får lysa för ENGLA.
KRAM
Ush! Här är det skinande sol :P haha
Jag vet. Det är helt absurt. Kom hem från Milano och bland det första jag såg var löpsedlar med "Engla mördad". Jag trodde jag skulle kräkas.
Det kan fanimej inte vara sant!
Men för att skänka hennes familj en tanke ska man tända ett ljus i fönstret kl 21.00 idag.
Nu akn vi bara be för att psykvården ytterligare en gång för sig en tankseställare.
ja tänk om.
man kramar sina barn extra mycket och gråter av glädje att man har dom och av sorg över en liten 10åring som inte är kvar.
Skicka en kommentar